Så dag två satt jag med slangar och kameror instoppade genom näsan på sjukhuset och hoppades för mitt liv att ingenting var sönder. Jag hade fortfarande svårt att andas, väste otrevligt och pratade lågt. Doktor nummer tre tittade obehagligt sorgset på mig och sa med en besvärad röst alla de där ... klychorna som jag ibland inbillar mig att äldre säger. Att man inte vågar gå ut längre, att det är hemskt, att det var bättre förr. Det var svårt att skratta för mig, även om jag nog ville det.
Vad fan gör jag om något är trasigt, satt jag mest och tänkte på. Det är ju inte direkt så att man kan få en spruta, äta medicin för att ordna saker. Är något trasigt så måste de kanske opereras. Operera min hals. Det kändes väldigt obehagligt och jag var helt jävla livrädd. Jag har aldrig tyckt om sjukhus.
De tog på min hals, det gjorde skitont, grimagerade, de ursäktade sig och skrev i journaler. Näe, det är inte jättebra att det gör ont. Det fattar jag också. Blev irriterad. I den situationen var det jävligt svår tatt skratta bort vad som hade hänt. Det kändes väldigt verkligt. Och jag tyckte nog synd om mig själv.
Din hals är trasig sa de tillslut, men det är inte så farligt. Du hade tur. Försök att inte prata på ett tag, ät mycket värktabletter, och skulle någonting kännas annorlunda så måste du komma in direkt. Och fan, jag gick därifrån med ett litet leende och en genuin känsla av att jag faktiskt hade tur. Inte illa.
Eftersvallningarna har gjort att alla ringer och är oroliga hela tiden, vilket är något jag har svårt att hantera. Idag ringde mamma och var flyförbannad på att jag missat ett samtal tidigare under dagen och hon trott att jag gått och dött. Fantastiskt. Hon gråter i telefonen och jag måste prata med min käre far och förklara att hon inte kan ringa hela tiden. Att jag inte förstår varför allt skall ältas hela tiden. Jisses vad trött jag är på det här.
