Staplade hem på rigamortösa ben, blev omringad av fulla människor på vagnen. Tittade ut genom fönstret, försökte hitta den där tunnelbanekomatosen som jag alltid letar efter i städer som saknar tunnelbana. Ser mig själv dubbelexponerat med mörka gator, fulla människor, polisbilar och sönderslagna glasflaskor. Jag behöver raka mig, suckade jag för mig själv och drar handen över en ömmande hals som genast väste tillbaka av irritation. Du faller tillbaka, tänkte jag. Det är snart dags att börja leva igen.

Tidigare blev jag nästan pappa. Det var obehagligt och något jag inte har tänkt på så mycket. Förträngt. Om jag än bara var far över ett foster, så är frågan när jag blir pappa - när fostret kan räknas som min avkomma. Vi gör det enkelt för oss, ett ofött barn är inget barn. Det är så jag tänkt, utan att lägga för mycket vikt vid det och det har fungerat aldeles ypperligt. Det var bra då, är det lika bra nu? Då skulle jag kunnat hantera det, nu är jag mer osäker. Kanske är det en motsägelse eller bara en svikande lust för att utvecklas. Jag vet inte, men jag har börjat tänka på det, jag tror det behövs.

Jag drack ett vitt vin som blivit misshandlat och avfärdat genom att bli inkastat i frysen en halvtimme före middagen, laxen. Vinet smakade dött och surt. Vitt. Men kallt, jag drack mycket och tänkte på vatten till vin och funderade på varför inte Jehovorna kommit tillbaka till mitt brevinkast med fler informationsblad sedan jag så välmenande och gladligen tagit emot deras första uppsättning. Italienskt vin. Senare Australiensiskt. Rött mustigt och syndigt vin. Det passade bra. Det fanns ost och katter. Jag tackade nej till båda.

Sov länge och vaknade med skuldkänslor. Hur tar jag på bäst sätt igen fyra timmar av underbart vårväder på en dag. Jag tog fram min bok, gick ut och satte mig i solen. Jag läste boken för sex år sedan, och minns den fortfarande bra. Det är korta noveller av Xingjian och boken har en svart framsida med vackert blodröd text. Jag brukar återkomma till boken. Även om jag sällan läser mer än ett par få sidor. Jag vet vad det står, men det är väldigt komforterande att veta att texten finns kvar ibland. När jag känner att jag behöver veta det.

Jag tänker mer och mer på krig. Kanske är det på grund av allt informationsmaterial om utlandstjänstgöring som dimper ner i brevlådan regelbundet. De är skickliga, stora vackra bilder över bergsområden i Afghanistan eller glada människor i en by nära Victoria. Sinnesbilden är ett landskap där molnen drar förbi snabbt, där varje dag är fem minuter lång och där ett sönderbombat hus helt plötsligt blir vackert. Imponerande. Vi diskuterar faror och risker. Jag är övertygad om att det inte finns några, så länge man är medveten om vad man ger sig in på. Det är måhända naivt och det lägger över ansvar för handlandet på perseption och verklighetsuppfattning. Det är den sjukes argumentation. Jag ler.

Såg en film. En dålig film i vilken textraden föga anade han utgjorde en stor del av handlingen. I de mest absurda stunder av dåligt skådespeleri och taffliga dialoger kändes det nästan kafkaistiskt. En man ber en kvinna att få fortsätta leva. Kvinnan skriver en bok om mannens död. Omvärlden och kvinnan anser att hans död är för bra att hans liv inte kan sluta på något annat sätt. Mannen accepterar sin stundande död. Hade filmen slutat där, med mannens död, hade jag gått iväg lycklig. Men inte.

Vi tror på sten och berg. Tänker jag. Vi kustbor, när jag pratar med min nyfunne norske fiskarvän över internet. Vi tycker aldrig att berg är obekväma eller kalla. Det finns aldeles för många solnedgångar för det. Han har skägg, bor i en liten fiskarby utanför Bergen och har en segelbåt. Det enda han saknar är en pipa, sedan är han Fishermans Friend. För mig alltså. Smakfullt.