Emiliana Torrini skrålar ut i hörlurarna Mitt skrivbord är prydligt uppstädat och indelat i tre regioner. Datordelen, som består av någon slags skärm, tangentbord, hysteriska mängder med olika former av vitaminer och mediciner, allt i fina vita burkar med en bokstav skriven på locket för att göra det enklare för mig. Multiman. Antagligen inte värt en tredjedel av sitt pris och med en härligt hemsk smak av rutten fisk om man av misstag råkar bita sönder kapseln tänkandes på något annat. En dagsförstörare. Olika former av migränmedicin, som hittat sig in i rummet från badrumsskåpet då jag inte kan hantera att gå de extra metrarna när min kusin från landet beslutar sig för att dyka upp. Det måste gå fort. Tabletter, dra för persienner. Stäng av allt ljud. Borra huvudet i en kudde. Två minuter, max. Tar det längre tid så börjar självmordstankarna och idén om att köpa lobotomi för den händige dyka upp. Bredvid dator är den kombinerade penn och vinavdelningen. Dagen till ära står en Marteto Morellino di scansano bredvid min färgstarka pennsamling. Ja, jag har skrivit om det tidigare. Det är en av mina favoriter, så det är inte helt ovanligt att det står en sådan där. Vi går vidare, ingen bryr sig om en flaska vin mer än mig. Del tre består av tre högar med skolsaker. En pärm med resultat och annat trams, en hög med de för stunden aktuella blocken och en hög med uppgifter och sådant som kan tyckas vara aktuellt.

Det enda som stör min ordning är två små kort som ligger på en svart pärm mitt på skrivbordet. Pärmen är alla kort jag sparat på mig själv och min omgivning under de senaste sju åren. Den är överfylld och det ligger utklipp mellan de första sidorna som inte fått plats att sätta in. Pärmen skall sparas undan någonstans, men jag vet inte riktigt var. På pärmen ligger sedan två kort. Begravningskortet från min morfars begravning för mer än två (2!) år sedan, som legat framme sedan dess och en bröllopsinbjudan som helt oväntat damp ner i min brevlåda häromdagen.

Det senare kortet har gjort mig väldigt kluven och trots att Emiliana Torrini verkligen gjort sitt yttersta med sin helt fantastiska röst i bakgrunden så har jag inte kommit till någon vettig slutsats om hur jag skall tackla det hela. Bröllop är roligt och det var flera år sedan jag var på ett. Men ändå är det något som måste redas ut. Jag kan känna en otrolig längtan till att gå på detta bröllopet, strax följt av en lika stark rädsla och osäkerhet. Huvudpersoner i spektaklet är L och K vilka jag inte träffat på drygt fem år. Och däri ligger problemet.