Var uppe tidigt och gick genom staden i tystnad. Det var soligt och sånär som på ett fjädermoln helt molnfritt. Fjädermolnet såg ut som om någon med osäkerhet i handen doppat en pensel med vit färg i en himmelsfärgat ljusblå färghink och rist till på handen lite. Ångrat sig. Miss Li sjöng i mina öron och det var kallt om händerna. Höstkallt. Jag tänker att jag borde ta på mig handskar varje morgon men tycker varje gång det känns lika tråkigt. Jag träffade far min i en lunchkö och blev presenterad för en massa människor. Jag sa hej, jag sa inte tja tja likt tidigare. Det kanske var bra. Systern bad om bilder jag tagit på henne och ville att jag skulle fortsätta ta kort på henne när hon tävlar. Kunde inte somna i kylan, lyssnade på spanarna på radion. Upptäckte ett märke på mitt ben och satte upp en chinupstång i lägenheten.
Vet ni vad som är fint förresten? Linköpings domkyrkotorn mot den där speciellt ljusblå himeln som bara tycks finnas några tidiga höstmorgonar varje år. Ljus, bekalkad, rödbrun tegelfärg som bryts mot matt patina och sedan övergår till ljusblått. Det är fint. Särskillt när det blåser kallt och jag spänner nacken lite medan jag går in mot centrum.
