En svag ångest över det där brevet har nu äntligen lagt sig, för denna gång. Brevet till den där som försvann är iväg, och jag sitter och trummar lite nervöst över mitt tangentbord - uppdaterarar min inkorg .... som om det är rimligt att förvänta sig ett svar efter femton minuter - eller ett svar alls för den delen. Jag gör inte det, men vill nog ändå gärna bli överaskad. Kort brev, skrev enkelt, för att skydda mig själv tror jag. I efterhand tillhör nog de få meningarna de mest omtänkta på länge. Vad som vore rätt och fel att skriva. Men nu, jag skjuter tangentbordet ifrån mig och släpper det.
Jag gick hem genom ett vintrigt göteborg igårnatt, klockan var efter tre och jag saknade mitt läppsyl som jag förtänksamt hade ställt bredvid sängen. F var hemma från Indien och jag lovade honom både en två tre öl, och säkerligen mer därtill. Vad vet jag egentligen. Jag vet att jag tänker bra när jag promenerar. Inbillar mig att det är mina mest lucida ögonblick, då jag gör mest nytta. Vilket är skrattretande på många sätt.
Pratade inredning med bästa storasystern under dagen, mattor och lampor. Ett frosseri - det kändes fint mitt i allt strul med lägenhetsköp och väntan i min verklighet. Lägenheten från 1922 tackade jag nej till i min obeslutsamhet. Jag önskar att den vore lite bättre så jag utan att tveka kunde tackat jag till dess spröjsade fönster, härliga utsikt och metertjocka väggar. Men, det var inte tillräckligt. Tyvärr.
Brände, ganska planerat, mer pengar än vad jag gjorde under ett år som student, på kläder en dag tillbaka. ryggvärken kom tillbaka och jag överdoserade mina smärtstillande ganska kraftigt på kvällen och kände mig helt ok över detta. Det skrämde mig mer än jag visade utåt. Jag skall inte säga att jag längtar, men då smärttopparna når långt över vad medicin kan dämpa så blir jag på något sätt melankoliskt lycklig över att ha röntgenundersökningar väntande på mig hemma efter jul.
