Det är en mörk ogästvänlig värld du målar upp, säger rösten i det stilla. Du tycks borttappad i dig själv, lever ditt liv genom andra och parasiterar på andras känsloreaktioner. Du tittar stumt på mig och jag är handlingsförlamad i den trånga väv jag fastnat i. Vi har få barriärer mellan oss, men trots det känns det omöjligt att nå fram. Jag stönar till när jag vrider på mig, ryggen spjärnar emot och brister lätt i sina fästen. Jag ber dig att sluta leta efter döden, ekar rösten nöjesamt genom mörkret. Jag önskar att jag kunde ditt språk, att jag kunde visa mig från min bästa sida, men du ser rakt igenom. Rakt igenom in i mig. Återigen rycker jag i väven, sliter mig loss bara för att återigen förstöra min kropp. Fastna mer. Hur länge vill du kämpa emot, ekar rösten. Hur länge låter du mig finnas bara i det fördolda?
Ibland när jag är ute och äter får jag känslan av att jag är galen. Det vackraste går på toaletten, och jag sitter kvar vid bordet. Snabbt funderar jag på om hon är verklig, eller om jag fått illusionen av att vara med någon annan. Jag tittar på hennes mat, inte var det väl jag som beställde det där? Är maten riktig? Är kläderna som hänger där borta verkliga, eller har mitt onda sinne skapat dem för mig? Jag gör en liten markering mot hennes glas och håller sedan andan tills hon kommer tillbaka. Jag rör henne snabbt vid handen och lugnas direkt i mina farhågor. Tänk när drömmen om en ny verklighet övertar förståndet. Jag fasar inför dagen då jag behöver göra upp med min tankevärld.
